Jag kan känna mig milt förvirrad ibland. Eller ganska ofta till och med. Vissa dagar kommer jag inte ihåg ett dugg av när jag sitter hemma i soffan och försöker summera vad som har hänt. Jag minns inte vad gjort, ätit för mat till lunch, vilka personer jag träffat och vad jag kan tänkas ha sagt till dem. Nu är det förstås inte alltid så här, då hade jag naturligtvis sökt hjälp långt tidigare. Ärligt talat ser jag inte detta som något allvarligare problem eller något som jag behöver åtgärda. Men jag är så klart nyfiken på vad det beror på för helt normalt är det så klart inte. En sådan sak kan nog alla vara fullständigt överens om, det är jag rätt säker på. Men som sagt så stör inte det här mig nämnvärt, jag anser faktiskt inte att man behöver komma ihåg allt. Nej, det är bara onödigt enligt min mening. Fast jag hoppas så klart att det inte beror på något allvarligt som en hjärntumör eller något i den stilen.
Nu är det så att jag känner mig väldigt trött och känner bara för att ta mig ett varmt bad och lägga mig i soffan och titta på tv hela dagen. Jag har nämligen hjälpt en kompis att sätta upp ett partytält på hans landställe och jag hade ingen aning om att det skulle vara så jobbigt att sätta upp ett tält för då kanske jag inte skulle ha varit så pigg på att tacka ja när han frågade mig om jag ville hjälpa till. Jag tror nog inte att jag kommer att sätta upp några mer partytält i alla fall den saken är klar. Det finns inget party som är värt det besväret. Jag känner mig ändå nöjd med min insats för jag vill ju gärna hjälpa till när jag har fått vara på hans land så mycket för det är ju verkligen trevligt där tycker jag.
Borta bra men hemma bäst. Jag har varit och hälsat på min mormor under några dagar. Hon bor nämligen ända borta i norrland och om man har åkt så långt så vill man ju gärna stanna där ett tag känner jag men som alltid så känns det väldigt bra att komma hem igen även om jag hade väldigt trevligt hos min mormor. Jag brukar alltid längta hem efter ett par dagar och det spelar ingen roll hur trevligt jag än har det. Det brukar hända när jag åker på en utlandssemester också och jag brukar aldrig åka bort längre än en vecka. Hur som helst så var allt bra med min mormor, förutom att hon har lite besvär med sina ögon och humörsvängningar på grund av klimakteriet. Men annars så är hon pigg och glad och det är ju bra. Hon är ju ändå 85 år nu så hon börjar komma upp i åren så att säga. Det är en respektabel ålder tycker jag.
Det förefaller som att dagens föräldrar är alltmer engagerade i hur deras barn ser ut och klär sig. Nu var väl forna tiders föräldrar (som mina) det med. Ingen vill ju att deras ungar ska gå klädda i trasor. Vad jag menar är att på senare år har barnkläder i allt större utsträckning blivit en del av modeindustrin, en del som vilken annan som helst. Nu förtiden är det inte ovanligt att folk klär sina femmånaders bäbisar i utstyrslar som prismässigt inte sällan överträffar den genomsnittlige börs-VD:ns flådigaste designerkostym. Faktiskt så är det mer eller mindre. Jag tycker man ser småbarn med Guccimössor för en så där 900 kronor styck, tvåringar i handsydda designjeans som de växer ur på ett par månader. Fascinerande egentligen. Ungen själv bryr sig ju inte det minsta. Jag har för mig (så var det i alla fall på min tid) att barn inte börjar få upp ögonen för kläder och sådant förrän på mellanstadiet.